- Försäkrad för tolv miljoner, ha, ha, ha! Du har väl inte glömt mig!
- Öh, Leffe, dom är sponsrade av Stimorol. Det blir mycket tuggummi till Annika och Madeleine!
Detta är Leifs svensexa, en dag av prövningar. Om några ögonblick ska han göra ett bungy jump - hoppa huvudstupa från en hög höjd med ett gummirep kring benen. Ett traditionellt mandomsprov från de Melanesiska öarna som nu är på väg att inlemmas bland våra svenska bröllopsriter.
Medan Leifs skadeglada kamrater glammar och halsar öl en bit ifrån, riggas han snabbt i ordning av rutinerade händer. En sele träs över hans lår och axlar, ett par kraftiga benskydd spänns fast kring hans smalben. Sedan leds han till stålkorgen mitt på bryggan. Den är verkligen mycket liten. Golvytan är kanske en halv gånger en meter, hälften består av en utstickande plattform utan räcke.
Instruktören står redan i korgen, han mäter ut rep genom ett hål i golvet. Leif får ställa sig på plattformen med ryggen utåt. Kranskötaren fäster linor i hyskorna på benskydden och sedan en tredje lina i selen, för säkerhets skull.
Fast i linorna hänger en lång vit tross, femton tjugo meter lång. vid närmare granskning visar den sig bestå av hoptvinnade tunna snoddar av resårgummi, mycket lika dem vi känner från strumpor och kalsonger Det är själva bungyn. Den är i sin tur fäst vid repet som går igenom korgbotten och nu har knutits i samma järnögla som ska lyfta korgen.
Så är allt klart. Leif tar med båda händerna ett hårt tag i ramen. Niels, den danske instruktören, står mittemot och talar till honom på mjuk skandinaviska. Plötsligt lyfter korgen, mycket snabbt. När kranen svänger ut över vattnet kommer korgen i svängning, samtidigt som den vinschas allt högre. Den hänger fritt från en tunn vajer, och det känns. Leifs knogar vitnar medan horisonten sjunker undan kring honom.
Niels talar till honom oavbrutet, milt och nästan hypnotiskt. Leif ska inte titta ned, han ska inte bry sig om vad kamraterna ropar, han ska bara se på Niels och höra på vad Niels säger.
Leifs ögon är blanka. Han flackar med blicken. När han försöker svara något får han en tupp. Det är uppenbart att han är mycket, mycket rädd.
Han har min fulla förståelse. Jag känner högst blandade känslor själv, och jag ska ändå inte behöva hoppa. Jag åker snålskjuts på Leifs elände; medan han står och gruvar sig med bara gapande tomhet bakom hälarna, står jag i relativ trygghet inklämd i ett hörn av korgen bakom Niels. Till skillnad från Leif kan jag därför kosta på mig att övervinna höjdskräcken och se mig omkring.
Och den utsikt som breder ut sig under oss när korgen nått sin högsta punkt, 65 meter över vattenytan (det är 1,7 gånge Katarinahissens höjd), är inte av denna världen. Under den regntunga skyn glöder sommar-Stockholm i dova mättade färger. Jag ser Skansen och Gröna Lund, Jag ser ner på Kastellet och Skeppsholmens lummiga träd, jag ser skummet kring färjorna från Skeppsbron och Nybrokajen där de klyver fram genom Saltsjöns djupgröna vatten. Under oss på en liten rektangel står små figurer och guppar i takt med scallvågorna. Det är bryggan med Leifs kamrater.
Inget av detta existerar för Leif. Som i trance lyder han Niels instruktioner. Släppa ena handen. Vända sig långsamt på klacken, se ut, framåt, inte nedåt. Sträcka ut den fria armen från kroppen. Vara beredd att sträcka ut också den andra, komma ihåg att sträcka ut sig i fallet. Luta sig ut och tippa över när Niels räknat ner. Tre, två, ett, go!
Till min förskräckelse försvinner Leifs bara fotsulor faktiskt över kanten. Allt är tyst. Niels står och tittar ner. Själv tar jag ett fastare grepp i ramstången, jag inbillar mig att korgen ska vicka till, men det gör den inte. Efter några sekunder ser jag repet som hänger från kroken framför mig spännas ut. Leifs fria fall är slut. Nu har bungyn mjukt, nästan omärkligt börjat bromsa hans fall mot vattnet.
Jag besinnar mig, det här får jag inte missa. Jag lutar mig över kanten, lagom för att se bungyn uttänjd till det maximala, fyra fem gånger sin vanliga längd. Den leder ner till en liten skumring i vattnet - Leif har fått sig ett dopp. I nästa ögonblick börjar bungyn dra ihop sig och rycker med sig Leif igen. Bungyn snor sig som en serpentin under korgen, jag ser Leifs fötter och flaxande armar flyga upp mot oss, först snabbt, sedan långsammare och långsammare - och sedan störtar han neråt igen.
- Aj, aj, han var mycket nervös, han lyssnade ju knappt på vad jag sade, säger Niels och skakar på huvudet. Sedan pekar han mot Söder:
- Titta där, ser du Globen?
I samma stund hoppar han upp och sätter sig på korgkanten. Någonting vänder sig i magen på mig, men jag vänder mig om och ser faktiskt Globen svälla upp bakom Söders höjder.
- När vi far ner går den ned som en sol.
Efter den tredje studsen mattas rycken av. Till slut hänger Leif och dinglar lealös i änden på bungyn. Kranen svänger tillbaka över pontonbryggan och börjar långsamt sänka korgen. Leif pendlar först i vida, sedan allt snävare svängar över bryggan. Plötsligt ser jag hans ansikte - han har vikt upp kroppen och drar upp sig i repet som går från selen till bungyn. När jag ser honom så, tänker jag på ett foster med bungyn som en enorm navelsträng.
Kranföraren Kjell står på bryggan och fjärrstyr kranen med en låda på magen. Det är han som ropat åt Leif att böja sig upp. Långsamt sänker han ner Leif, tar emot och håller upp honom tills han får mark under fötterna.
Lyckligt nedkommen ser Leif betydligt gladare ut än innan. Jag frågar honom hur det kändes, men får bara ett brett leende och ett förvirrat mummel till svar. Medan hans kompisar i triumf leder i väg honom till diplomet och en välbehövlig handukstorkning, vänder jag mig i stället till Kjell.
- Du kommer aldrig att hitta någon som kan tala om för dig hur det känns, säger han. Innan man gjort kan man inte förstå, efteråt går det inte att beskriva. Lyckas du med det, då får du Nobelpriset.
Dessvärre tycker jag mig bara alltför tydligt kunna föreställa mig vad åtminstone jag skulle känna. Frågan är bara varför någon vill göra det?
- Man blir hög helt enkelt, konstaterar Kjell. Det du känner när du ska hoppa är ren och skär dödsångest. Kroppen pumpar ut endorfiner i blodet, det är för att du inte ska känna någon smärta när du kraschar i backen. När du sedan klarar dig, då upplever du en kick utan like. Förra året var det en före detta heroinist som sa att det här överträffade allt han prövat förut. Men det är kroppens egna ämnen!
Kjell säger att han aldrig varit med om att någon skulle ha ångrat sig efteråt. Däremot är det svårt för dem som åker upp men i sista stund ryggar tillbaka och vägrar hoppa.
- De har byggt upp samma ångest och hormonstorm, men de får aldrig något utlopp för den. Den omvandlas till aggression, en ilska som vänds in mot dem själva. De avskyr sig själva efteråt.
Detta händer någon gång per säsong, men Kjell påpekar att det aldrig är tjejer som drar sig ur.
- Det brukar vara stora, kraftiga killar. Lustigt, men ju bredare de är mellan bröstvårtorna, desto mer kycklingar är de däruppe.
Kjell är själv inte särskilt klent byggd, men han hoppar med förtjusning. På vintrarna sköter han byggnadskranar, men hela sommarsäsongen jobbar han åt det danska bungy jump-företaget som har anläggningar över hela Europa. Förra sommaren var han med och drog igång verksamheten på en badort i Turkiet. Då kom det busslaster med folk som åkt en hel dag bara för att se på.
På lediga stunder hoppar personalen själv. När man är van och vet vad som ska hända kan man koncentrera sig på själva upplevelsen. Då är det det fria fallet som är grejen. Men visst blir man lite blasé med tiden. Då börjar man klättra upp på kranen för att komma högre, slå volter i fallet, hoppa med cykel, trixa på olika vis.
Lite generat antyder Kjell interna tävlingar där man faller så nära marken att man kan plocka med sig en flaska som är nedstucken i sanden. Det är inte så lämpligt med tanke på säkerhetsprofilen...
Denna regniga dag kommer det inga spontanhoppare och inga nyfikna åskådare. Vackra dagar är trycket större, och förra årets Vattenfestival var ett slit. Då hann personalen knappt äta på hela dagen, instruktören uppe i korgen fick diskret slita åt sig några tuggor av en undangömd macka när kunden hoppat.
Vi sitter och väntar under en baldakin på strandbanken. Detta är kontoret. På bordet står en telefon, sladden ringlar iväg över marken och försvinner utom synhåll. Förutom Niels och Kjell arbetar här idag också Josephine från Bornholm. Hon väger hopparna på den manuella läkarvågen och skriver ut deras diplom. Hon är ny för i sommar och har hittills bara hoppat två gånger själv. Hon vill inte slita ut effekten, säger hon och ler.
Telefonen ringer ofta, och då är det mest svensexor och möhippor som bokar tid. Det är välorganiserade tillställningar och de dyker upp som avtalat, oavsett väder.
Under eftermiddagens lopp passerar ett födelsedagsfirande, tre svensexor och en möhippa. Standardproceduren är att offret leds dit med förbundna ögon, vägs på vågen och först på bryggan får veta vad som väntar. För svensexorna är ett huvuddopp i vattnet närmast obligatoriskt.
Kjell, Niels och Josephine är överens om att möhipporna är att föredra, de är aldrig lika elaka som svensexorna kan vara.
- Förra året var det ett gäng som av ren djävulskap tog hit en kille som var så höjdrädd att han inte kunde ställa sig på en stege i köket, berättar Kjell. Sådant är ju sadism, ingen ska behöva hoppa som inte vill.
Niels konstaterar att han är glad att han aldrig ska gifta sig i Sverige. Visserligen har man svensexor i Danmark också, men ingenting så rått som de svenska.
Vägningen spelar en nyckelroll i förberedelserna. Det finns tre bungys, anpassade efter olika viktklasser. Så fort de inte används rullas de noggrant ihop och packas undan under en presenning. Komplikationen är att en bungy tänjs ut vid varje hopp, och det tar flera timmar innan den återfår sin ursprungliga längd. Varje hopp loggförs därför noga under dagen med notering om bungy, tidpunkt och hopparens vikt. Innan nästa kund får hoppa sitter Niels och laborerar med tabeller och diagram för att räkna ut exakt hur mycket repet från kroken ska justeras denna gång. Kunden får ett huvuddopp eller två meters marginal till vattenytan, allt efter önskemål.
Varje kväll fraktas all lös hopputrustning därifrån. Under inga omständigheter får den falla i orätta händer.
Nu börjar det lida mot kväll. Jag ska just resa mig och tack för en intressant eftermiddag, då alla tre ser begrundande på mig.
- Föreställer du dig verkligen att du ska kunna skriva om bungy jump utan att prova själv? frågar Niels. Du kan sitta här och titta på i flera dagar utan att begripa någonting. Vi bjuder på ett hopp.
Jag blir alldeles kall inombords. Något sådant har inte ingått i mina planer. Jag hör till dem som börjar svettas om handflatorna vid blotta tanken, jag som knappt kan se på när någon lutar sig över ett balkongräcke.
Det värsta är att de säkert har rätt. Tackar jag nej och smiter därifrån, kommer jag att gräma mig efteråt...
Några ögonblick senare har jag tydligen tackat ja. Jag tar av mig kavaj och glasögon, tömmer mina fickor och låter mig vägas. Sedan går vi ner på bryggan, selen träs på, benskydden spänns åt kring smalbenen. När det är dags att gå mot korgen vill benen inte lyda. Efter några sekunder fattar jag att detta åtminstone delvis beror på att benskydden är så tätt spända kring vadmusklerna.
Stelbent ställer jag mig på plattformen och försöker fixera Niels ansikte. Bakom mig anar jag hur Kjell fäster bungylinorna. Och så lyfter vi.
Jag är mycket tacksam för Niels, hans lugna blå blick och hans vänliga tal. Jag vill att han bara ska fortsätta, att tiden ska fastna här, att korgen aldrig ska nå upp i topp och jag aldrig ska behöva vända mig om.
- På sätt och vis är det värre för dig som redan varit uppe och tittat ned, söger Niels. Denna gång ska du inte titta ned.
Jag är helt ense med honom. Till yttermera visso försöker jag att inte tänka på någonting alls.
Tiden tar inga individuella hänsyn, den fortsätter alltid framåt. Alldeles för snart hänger vi uppe i kranens topp. Korgen står still, den gungar bara lite i vinden.
- Nu ska du vända dig om. Titta inte ned, ta ut en punkt på horisonten och fixera den.
Stel som en pinne vänder jag mig utåt, tills Niels säger stopp. Jag står nu med ansiktet snett åt höger. Jag skymtar plattformskanten framför mina tår och skyndar mig att höja blicken. Hjärtat kränger i bröstet, jag har svårt att få luft. Min vänstra arm är fri, den högra har jag krokat kring hörnstången.
- Kom ihåg att sträcka ut armarna och att spänna ut bröstet, hör jag Niels röst bakom mig. Tänk på de bästa hoppen du har sett idag, tänk på att du ka göra det ännu bättre. Jag ska räkna ner dig.
Han menar att jag ska göra ett regelrätt svanhopp. Han kan inte mena allvar. Jag försöker säga något, försöker förklara att det tyvärr inte kan bli något av, eftersom det ju inte finns något sätt att få loss min högerarm.
Han förstår andemeningen.
- Du kommer aldrig att bli mer redo än så här. Det blir ingen. Nu räknar jag.
För att göra honom till viljes sträcker jag ut min vänsterarm, men jag har fortfarande inte en tanke på att verkligen hoppa. Däremot tycker jag att en fixpunkt vid horisonten är en mycket god id . Jag väljer tornet Bredablick. Det blossar emot mig som om det brann i det.
Vi är flera som bor i kroppen. I samma stund son Niels har räknat färdigt har jag inte bara oförklarligt släppt stången, jag har faktiskt sträckt ut båda armarna och är redan på väg att ta överbalansen.
Under de bråkdelar av sekunden som jag ligger vågrätt och ser ner på vattnet, strandlinjen och båtarna, i det ögonblick då mina fötter just har tappat kontakten med plattformen, då förlorar begreppet "hopp" all innebörd för mig. Det är nu jag ska dö, inte senare.
Sedan störtar jag med huvudet före mot det platta gröna vattnet. Ingenting finns utom vattnet och mitt eget skrik.
Niels, Kjell och Josephine ser vänligt och överseende på mig. Nu vet jag.
Fortfarande på tunnelbanan hem blir jag då och då alldeles full i skratt. Jag vet inte varför. Kanske är det kvardröjande rester av kroppseget knark. Kanke är jag helt enkelt glad att jag lever.
- Per Aarne Fritzon